Blogg‎ > ‎

Förintelsens minnesdag den 27/1 behövs

skickad 27 jan. 2019 00:05 av Linnea Sandahl

Under 2019 ska jag utbilda mig till antinazistisk folkbildare. Det känns som en av de viktigaste sakerna jag kan göra just nu.


Kanske finns det de som tänker att vi inte behöver prata om Förintelsen? Varför ska vi lyfta fram de fruktansvärda, uttänkta, planerade och grymma händelser som ledde till att miljontals judar, romer, funktionsnedsatta, homosexuella och oliktänkande, mördades av nazister under andra världskriget? Det var ju så länge sen kanske någon tänker.

Kanske finns det de som tycker att vi har pratat nog om detta? Eller att det inte är viktigt längre?


Jag tror att det är av yttersta vikt att prata om Förintelsen. Vi behöver minnas för att se till att vi rör oss mot en medmänskligare värld.

Genom att komma ihåg, genom att se vad grymheter och ondska leder till, kan vi också slå in på andra spår än vad som gjordes då. Vi kan fatta beslut som formar världen efter den enkla idéen om att vi alla som jämbördiga delar denna jord med varandra.

Vi delar tid och rum med varandra och när vi delar den med varandra gör vi det på lika villkor. Allt annat är humbug, det vill säga dumheter.

Att dela in människor efter olika kategorier som skulle ha olika mänskliga rättigheter är totalt vidrigt.


Tyvärr är detta inte givet även idag. Även med vetskapen om andra världskrigets grymheter går vi med raska steg mot mindre medkänsla känner jag.

Partier och personer som är emot lika rättigheter, jämställdhet och jämlikhet vinner mark i land efter land medan människor jublar över åsikter som sliter medmänskligheten isär.

Kommentarsfälten på internet fylls av snabba omdömen om varandra så som ”offerkofta”, ”idiot” eller andra mer eller mindre ”kreativa” benämningar på andra.

Ibland känns det som att kliva ner i en avgrund av elakheter och självintresse.

Det kan kännas som småsaker i en text om Förintelsen, men det är en känsla av att leva i en tid där det spelar mindre roll vilken medmänniska du är än om du lyckats få andra med dig på ett hånskratt eller bygga dig en karriär av elakheter.


När jag såg nazister marschera i Almedalen kröp en kall kår längs med ryggraden. Att det valet, att vara nazist på 2000-talet, fortfarande känns lockande för vissa känns fruktansvärt.

Men tyvärr är jag inte så förvånad då jag tycker mig se en rörelse som går som en våg över världen, en rörelse som fångar upp alla som böjer sig lätt för vilken vind som helst. En förflyttning som fångar upp alla som är arga, missnöjda, frustrerade och som älskar att hata mer än att älska.


Kommer du ihåg som barn, när du såg något du blev rädd för, eller när någon var elak?

Kommer du ihåg din reaktion av chock och misstro? Varför var personen elak mot någon annan?

Det var ofattbart.

Jag tror att det är viktigt att behålla sin förmåga att bli chockad över elakheter och grymheter och samtidigt hålla sitt hjärta varmt och ömt inför sina medmänniskor.

På så sätt blir onda handlingar mot andra svårare att både göra och uthärda att tyst följa vid sidan om.

Vi behöver agera i vardagen mot mobbning, mot elakheter och grymheter och förstå att varje handling spelar roll.

Det spelar roll vad jag skriver, säger och gör.


Det känns bra att regeringen vill att ett museum öppnas som ska uppmärksamma Förintelsen.

Det är också viktigt att kunskapen hålls vid liv i skolor så våra barn och unga får information om hur ondskan kan komma till makten men också om hur den stora massans tystnad kan leda till massmord. När för få säger ifrån får mörkret plats att växa.

Det är vårt ansvar som vuxna att både bilda oss själva om Förintelsen men också sprida den kunskapen vidare till barnen.


Jag vill inte vara på väg till ett nytt Auschwitz, jag vill röra mig tillsammans med mina medmänniskor mot en bättre plats.

Därför kommer jag alltid minnas Förintelsen, jag kommer prata om den, skriva om den, och göra allt för att vi tillsammans ska bege oss mot en bättre plats.


Kukkamariia Valtola Sjöberg

Sammankallande JMK

Studerande till antinazistisk folkbildare


Comments