Blogg‎ > ‎

Här delar vi fakta och tankar om den internationella dagen för avskaffandet av rasdiskriminering

skickad 21 mars 2019 02:22 av Linnea Sandahl

Här delar vi fakta och tankar om den internationella dagen för avskaffandet av rasdiskriminering

Enligt Sannings- och försoningskommissionens rapport från 1998 om våldsdåd under apartheid-eran begick den sydafrikanska polisen grova brott mot de mänskliga rättigheterna i Sharpeville genom användandet av övervåld i syfte att förhindra obeväpnade människor från att samlas. Detta blev anledningen till att det den 21 mars 1960 stiftades av FN en dag för att hedra offren i Sharpeville-massakern i Sydafrika, men även för att uppmärksamma om den rasdiskriminering som pågår än idag. Rasdiskrimineringskonventionen eller konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering antogs i december 1965. Anslutna nationer har således förbundit sig att avskaffa rasdiskriminering, förbjuda diskriminerande praxis, göra det straffbart att sprida idéer grundade på teorier om rasöverlägsenhet och att förbjuda organisationer som verkar för rasism. Sverige undertecknade rasdiskrimineringskonventionen redan i maj 1966. Konventionen trädde i kraft i Sverige 1972. (Wikipedia).


Diskriminering på grund av hudfärg eller etnisk tillhörighet visar sig i en mängd olika uttryck och är ett brott mot de mänskliga rättigheterna.


”Rasdiskriminering tar många skepnader som alla är kränkningar mot mänskliga rättigheter och värdighet. Rasism försvagar de band som binder samhällen samman, kastar en skugga över mänsklighetens gemensamma öde och sår frön av misstro”, skrev UNESCOs generaldirektör Irina Bokova med anledning av dagen. (http://www.unesco.se/internationella-dagen-for-avskaffande-av-rasdiskriminering-21-mars/)


Kampen mot vardagsrasism får inte heller glömmas bort. Vardagsrasismen kan ta sig olika uttryck, både i skolor, på arbetsplatser, hos myndigheter, på median genom selektiv medie- och polisbevakning av brott, genom ojämlik fördelning av social service med mera. Att vardagsrasism existerar går inte att förneka. När någon utsätts för vardagsrasism kan det kännas väldigt plötsligt och blixtrande, även fast en varit utsatt många gånger förut. Så fort någon slänger ur sig saker som “vad bra svenska du pratar” eller när människor frågar vart du har ditt ursprung ifrån för att sedan låta det direkt leda samtalet till “alltså, jag har verkligen inget emot invandrare, men jag tycker vi tar emot alldeles för många”. Även om man inte har ett rasistiskt uppsåt är det viktigt att minnas att det kan vara vardagsrasism att t.ex. blanda in sina åsikter i invandringspolitik så fort ens samtalspartner berättar om sin bakgrund.

Vardagsrasism kan också vara när ens arbetskollegor, lärare, studiekamrater eller arbetsgivare ständigt påminner om att en minsann inte är en i gänget i den nationella gemenskapen. Det spelar ingen roll om du kom hit för ett år sedan, eller har växt upp här, eller vara född här men om du har ditt påbrå utifrån är det lätt att bli utpekad som något främmande och icke-hemmahörande. Det kan också vara när t.ex. någon låtsas att inte förstå ens svenska, det kan vara att inte ens bli kallad till intervju med sitt riktiga namn på CVt, men bli kallad till intervju direkt om en söker under typiskt svenskt namn. Det kan vara att bli “slumpmässigt utvald” vid kontroll på flygplatsen medan ens vita svenska kompisar får passera förbi som om ingenting hänt.

Samtidigt föds ingen med hat. Rasism sker genom inlärning och kan på samma sätt minska genom utbildning. Lagstiftning är en fundamental del av kampen mot rasism, men utbildning är också viktigt. Utbildning kan utveckla öppenhet och främja tolerans, anser många.

Den avgörande framgången i kampen mot rasism bestäms av oss som säger nej till vardagsrasism. Vi måste vägra att tolerera diskriminerande handlingar i vår vardag och visa att det inte är ”vardagligt” att diskriminera eller kränka människor.


Shadi Larsson (MP)
Alina Koltsova (MP)
Comments