Blogg‎ > ‎

Kan man ångra sig då?

skickad 2 aug. 2018 06:25 av Desha Svenneborg   [ uppdaterad 2 aug. 2018 06:27 ]
Foto: Kukkamariia Valtola Sjöberg
Foto: Kukkamariia Valtola Sjöberg

För en tid sedan pratade jag med en äldre herre som jag känt rätt länge nu. Han skojade om att det var REA och tjejkväll i vår lilla stad. Var det verkligen jämlikt att kvinnorna fick rabatt i butikerna idag och tjejkväll i Folkets Hus?

Ja, jag tycker det är rätt, sa jag, eftersom kvinnor har varit i underläge väldigt länge i vårt samhälle jämfört med männen, när det gäller höga positioner i samhället, såväl i politik som i arbetslivet och i hemmet. Det har länge varit, och är, mannen som är norm. Även om vi kommit långt när det gäller jämställdhetsfrågan, är vi inte på långa vägar färdiga.

Han kunde absolut förstå mitt resonemang, men kunde ändå inte låta bli att undra om det var så att männen var portade nu ikväll i Folkets Hus, när det var tjejkväll…

Han undrade vidare hur det var med oss som var trans? Fick vi rabatt?

Jag sa att, det beror på hur en är trans.

Mannen tillstod då att han inte riktigt visste hur det där med trans fungerar. Jag berättade att jag är transman och blev alltså tilldelad könet kvinna men upplever mig som man. En kan också vara det motsatta, om en inte är ickebinär förstås. En ickebinär person identifierar sig inte som kvinna eller man. Ickebinär är ett paraplybegrepp för de som identifierar sig som neutral, både kvinna och man, växlande kvinna eller man samt bortom begreppen kvinna eller man.

I sällsynta fall kan ickebinära personer välja. Ett exempel är inom miljöpartiet där man även bjuder in ickebinära då man arrangerar saker riktade mot män eller kvinnor.  En liten ”förmån”, jämfört med hur svårt det är för ickebinära att bli sedda, eller ens förstådda för den identitet som de har, i ett samhälle där vi delar upp allt i två kön, och där vi också förväntar oss att dessa två kön ska bilda par med sin motsats.

Mannen undrade då om jag som transman kan ändra mig när det är tjejkväll.

Rent teoretiskt kan jag ju ändra mig förstås. Men det är förmodligen lika troligt som att den person som jag talade med en dag skulle vakna upp och känna sig som kvinna och gå igenom hela den process som det innebär att komma ut inför nära, kära och hela världen. Lika troligt som att han skulle ställa sig i kö till en psykiatrisk avdelning som är inriktad på transvård och vänta tills det blev dags för ett första besök efter minst ett års väntan, lika troligt som att densamme skulle genomgå hormonbehandling och eventuella kirurgiska åtgärder och sen ansöka om byte av juridiskt kön. Bara för att få åtnjuta fördelen av att vara kvinna för en dag och sen ångra sig den nästa.

Man skulle kunna tro att jag är upprörd. Men det är jag inte. Inte jättemycket. Jag inser att frågorna inte grundar sig i illvilja, utan i okunskap.

Jag har stött på resonemangen rätt många gånger nu, bland annat när regeringen presenterade en inriktning för en modern könstillhörighetslagstiftning, som förhoppningsvis blir verklighet och underlättar för oss som är trans, dvs inte upplever oss hemma i det kön vi blivit tilldelade. Då kom kommentarerna på Facebook, om hur märkligt det skulle bli om lagen blev verklighet, då män kunde ”byta kön till kvinnor” för att bli inkvoterade i styrelser, eller hur bra det skulle bli nu när kvinnor skulle kunna byta juridiskt kön till män, och därmed få bättre lön.

De personerna var inte nättroll utan helt vanliga personer som inte hade kunskapen om vad det innebär att vara i den sitsen att en känner ett behov av att ändra sitt juridiska kön. Personer som inte reflekterat kring att allt inte ändrar sig då en människa byter juridiskt kön eftersom den stora förändringen sker i mötet med andra människor och de normer och värderingar som vi alla bär med oss. Jag skulle kunna tala i timmar om detta och jag skulle kunna skriva en avhandling.

Men detta är ett kortare resonemang med anledning av att vi firar Pride i Stockholm och med syfte att väcka tankar och funderingar, kanske en process hos någon, kanske ett stöd för en annan.

Vi som inte följer normen finns också.

Vi är i minoritet, många minoriteter.

 Vi vill också vara inkluderade och sedda.

Min dröm är att vi en dag inte längre är minoritetsgrupper som ställs emot andra minoritetsgrupper som i sin tur står emot de två majoritetsgrupperna.

Låt mig förklara:

Minoritetsgrupperna som står emot varandra och slåss om att få bli sedda är vi som är trans, vi som är lesbiska, vi som är gay, vi som är bisexuella, osv.

Majoritetsgrupperna som de små grupperna ställs emot är normativa män och kvinnor, där kvinnorna kämpar för att behandlas jämlikt. Det gemensamma med alla dessa grupper är att vi är människor. Och min dröm är att vi alla ska ses som just det – människor.

För att återkomma till där jag började min historia, faktiskt var inte männen portade på tjejkvällen och faktiskt fick männen också åtnjuta rabatten i butikerna. Det där med tjejkväll var bara ett sätt att locka kvinnorna lite extra eftersom ”alla” ju vet att ALLA kvinnor älskar att shoppa… eller?

Kristian Ek, ledamot i JMK

Comments